JÜRGEN JANKOFSKY

 

 

Anna Hood

 

 

Ett

 

"Orättvist", ropade Anna, "det är taskigt, så elakt!"

På tv vadade en flykting ut ur havet. Han bar på ett barn, ett dött barn. Omsorgsfullt, nästan ömt, bäddade han in det på stranden, knäböjde och stirrade upp i skyn. Turister i baddräkter, barn också, kom närmare, stirrade. Nej, det var ingen film, inte på nyheterna, allting på riktigt, det hände just nu. Anna slog händerna för ögonen och skakade på huvudet. Bilderna var kvar. Och fler flyktingar drev omkring i havet. Och vid horisonten sjönk en annan båt. Självklart såg hon inte sådana bilder för första gången, men idag var det bara för mycket för henne. Nyhetssändaren sa att man kan donera pengar när som helst om man vill hjälpa. Anna sprang till barnrummet och hämtade sin spargris. I går hade mormor och morfar gett henne gott om pengar till semestern. "Ha en trevlig resa! Ha det så roligt!" Oförställbart helt enkelt, att hon låg med sin mamma och pappa under palmerna och att det som hon såg på tv samtidigt skedde. ... Nej! Det får inte vara sant! Hon lyfte spargrisen högt över huvudet och – krasch!, krossades den på golvet. Mynt rullade runt.

"Vad händer här?" Mamma kom utspringande ur köket. "Vad gör du där?

"Jag vill skänka pengar", sa Anna och pekade på tv:n. Hjälper du mig?

”Ja, men…”

" Orättvist”, sa Anna, ”de ena solar sig medan de andra dör - det måste ha ett slut, nu genast!"

 

 

Två

 

Robin slog sin hand mot tuggummimaskinen. "Skit!", svor han, "hur mycket måste jag stoppa i här? Varför kommer inget ut? " Anna såg hur Robin argt letade igenom sina byxor. Men innan han kunde lägga ännu ett mynt i maskinen, ropade hon, "Vänta!" Anna hade redan frågat alla andra barn i sin klass om de ville göra något för mer rättvisa i vår värld, mot nöd, elände, lidande. Men alla hade en ursäkt: vissa hade glömt sin plånbok och andra hade ingen tid, vissa var tvungna att plugga precis just nu, och andra skulle först fråga sina föräldrar, och vissa hävdade att de kanske skulle börja engagera sig i morgon. Robin såg tuggummit som Anna hade fiskat upp ur skolväskan, lite smutsigt kanske, men trotsallt. Och tålmodigt lyssnade han på vad Anna berättade för honom om dem hemska bilderna hon hade sett på tv. Och slutligen gav Robin sitt mynt till Anna. 

 

Tre

 

Anna skänkte också pengarna som pappa hade gett henne för det svåra matteprovet. Och hon frågade farbröder och fastrar, kusiner, grannar, även lärare och ja till och med främlingar på gatan om de inte kunde göra detsamma. Ändå kvarstod dessa bilder, dessa hemska scener från nyheterna. Ja, det verkade bli fler och fler varje dag, inte färre, och dessa bilder, dessa scener, blev mer och mer skrämmande: allt fler kapsejsande båtar, allt fler döda, fler och fler som bara stod och glodde.

 

 

Fyra

 

Robin frågade Anna om hon visste att han hade en berömd, ja världsberömd namne: alltid klädd i grönt, alltid träffsäker med pil och båge, en hjälte, modig och klok, som tar pengar från de rika och ger till dem fattiga ... "Robin Hood?"

"Rätt," bekräftade Robin.

 

Fem

 

Anna grubblade. "Du menar," frågade hon långt om länge, "om de rika skulle ge pengar till dem fattiga, så mycket att de åtminstone kunde äta och dricka, gå i skolan och hitta jobb, leva i fred, skulle ingen fly? "

"Vet inte," sa Robin.

"Skulle inte de fattiga lämna sina hem för att nå rika länder – korsa farliga hav, ta sig igenom öknar, över höga berg och genom gränser med taggtråd?"

"Vet inte," sa Robin.

"Var kan jag lära mig bågskytte?" Frågade Anna.

"Vet inte," sa Robin.

 

Sex

 

Robin såg hur Anna ändrade sitt utseende varje dag: Först syntes hon med en grön rosett i håret och sedan med grön målade naglar, plus att hon även hade en grön tröja på sig, sedan en grön jacka och gröna skor, och slutligen kom hon med grönt läppstift och grön ögonskugga, en grön klocka, en grön väska och gröna armband, halsband och ringar. Ja, och ju grönare det blev, desto mer verkade hon att sluta sig för omvärlden, hon verkade grubbla hela tiden, skrattade inte mer, gick dem andra ur vägen, och talade knappt mer med Robin. Hon kanske inte ens skulle ha märkt att Robin plötsligt kom med en grön baseballmössa till skolan, om lärarna inte ständigt behövde be honom att ta av  ”den där gröna grejen” åtminstone i klassrummet.

"Grönt klär dig!”sa Anna.

"Dig med," sa Robin.

Båda skrattade.

"Robin Hood var alltid glad", säger Robin, "alltid tillgänglig, alltid på gott humör."

"Hur vet du det?"

"Åh, jag har läst lite, på internet och så"

"Bra," sade Anna, "och nu?"

"Men Robin Hood skulle inte kunna uppnå någonting, absolut ingenting utan hans trogna vänner, utan hans gäng skulle han aldrig komma åt guldet, han skulle inte kunde skipa rättvisa, nej, aldrig!"

"Hm," tänkte Anna, "menar du ...?"

"Logiskt!" Sa Robin.

"Nå då så," sa Anna och höll fram en grön ring, som hon gav till Robin,

"Välkommen till Anna Hood-gänget!"

 

 

Sju

 

När Anna själv sökte på Internet upptäckte hon att Robin Hood och hans anhängare kallades för "laglösa" Och det var de laglösas lag att ta från dem rika att ge till dem fattiga. Då upptäckte hon att han vanligtvis bara tog hälften av dem rikas guld, pengar eller smycken, så att inte de blev fattiga i slutändan. Och till slut läste hon att det för århundraden sedan fanns Robin Hood-spel i England, där det sjöngs och dansades, reciterades, och fula miner gjordes, jonglerades, balanserades, trollades, och där de rika frivilligt gav pengar till de fattiga. Robin Hood-spelen ägde rum på Robin Hoods-dagen, alltid den 1 maj.

 

 

Åtta

 

"Underbart" ropade Robin, "idag är det första maj, kom!"

"Men vart ska vi gå?"

"Dit alla rika alltid måste gå, där alla pengarna är, till banken!"

Och sedan tog han Anna i handen och sprang med henne genom staden. Men framför banken stod på ena sidan redan en grupp gamla män och kvinnor med röda flaggor och röda banderoller som drillade öronbedövande på röda visselpipor. Och på andra sidan stod inte märkvärt yngre män och kvinnor med svarta flaggor och svarta banderoller och försökte att överrösta gruppen med de röda visselpiporna. Polisen stod mittemellan. Och  när alla som visslade i visselpiporna hämtade luft, talade en gammal talare på en scen om pengarnas makt, som skulle besegra och slå ner alla arbetarna och de arbetande människorna i alla länder, och han läste stammande vidare rad för rad från en lapp som Anna och Robin inte förstod även om de ansträngde sig. Men innan de två ens hade börjat sjunga eller dansa, recitera, grimasera, jonglera, balansera eller trolla, blev de bryskt bortförda:

"Här spelas det inte!" "Det här är första maj – arbetarnas kampdag!" "Fattar ni?"

 

 

Nio

 

Se upp. Barn! Anna skrev på Internet: Vem är emot orättvisa? Vem är för de laglösas lag? Vi har grundat Anna- Hood-gänget! Går du med? Hör av dig!

 

Tio

 

Det tog inte lång tid innan Anna fick internetpost från hela världen. Otto var den förste som skrev: Jag är med!

Sedan Achmed, Armen, Amo, Sovanni och Akira. Maria ville veta om hon kunde översätta Annas meddelande till ett annat språk. Klart! Svetlana ville veta om hon kunde vidarebefordra Annas meddelande till andra barn. Klart! Indira ville veta om det översatta meddelandet skulle översättas till andra språk och vidarebefordras.

Klart! Klart! Klart!

Snöbollseffekt: Nu ville också Giso och Zlatko, Haile, Bageshree, Manon och Thijs, Agneta, Eylül och Sarah, José, John Györgi och Giovanni, Ling, Rui, Genghis, Malaika, Vainö, Xabi, Yaala, Hrafnhildur, Bintang, Odysseus och Waluyo, Naira, Mowan, Ernesto och Janko, Jeanette och Yasmin, Karamba, Patrick, Reto, Nanuq, Ngunoue, Sven, Zachary, Narumol, Hoa, Gabija, Radu, Tenzin och Soo-Jung vara med.

Välkomna!

 

 

Elva

 

"Har du läst," frågade Robin, "vad våra nya gängmedlemmar har för idéer? Vad vi ska göra? "

”Visst”, sa Anna, "låt oss se vad vi kan göra!"

Förslaget var att alla barn som är tvungna att gå till skolan utan frukost, kommer att bjudas på lunch av de rika, på trerättersmeny: förrätt, varmrätt, dessert. Omedelbart! Eller att alla barn strejkar tills en förmögenhetsskatt har blivit införd, globalt, ja, och att alla barn först återgår till läxläsning och provskrivning eller först räcker upp handen på undervisningen igen, om alla de som äger mycket pengar, inte de som har tjänat pengar genom att arbeta, ger bort hälften av vinsten. Yes!

Eller att alla människor helt enkelt bara får pengar för att de är människor, vare sig de är unga eller gamla, kvinnliga, manliga, tjocka eller smala, gula, bruna, vita eller svarta, rika eller fattiga, alla skulle kunna få lika mycket pengar varje månad i alla länder, så mycket att ingen behövde vara hungrig eller behövde dö av törst, att alla kan bo någonstans, gå i skolan och arbeta för att sedan med en ärligt förtjänad lön skulle kunna uppfylla sina önskningar, alla önskningar som var och en har, och precis där som man känner sig hemma, ja, där man är hemma. All världens rikedomar ska väl kunna räcka till för alla människor, överallt – eller hur?

 

 

Tolv

 

"Var snäll och le!" Robin omdirigerade Anna, som stod framför den stora bankbyggnaden i alla sina gröna saker. "Ett till steg framåt. Ja, och ett till mitten, bra, väldigt bra!"

Och sedan satte Robin också sin gröna baseballkeps på Anna och klick, klick, klick!, han fotograferade henne om och om igen. Och han ställde det finaste fotot direkt på internet: Med vänliga hälsningar från Anna Hood! När Anna var hemma tillade hon: Snart är det 1 juni - Barnens dag. Från och med nu ska vår dag kallas Robin-Hood-dagen! Vi klär oss i grönt - något grönt har alla någonstans: en grön socka eller ett grönt band eller en grön penna eller ett palmblad eller bara ett gräsblad - så att vi är gröna på Robin-Hood-dagen och gemensamt går dit pengarna finns: till bankerna eller till de rikas hem, precis så som vi vågar göra när det är Halloween! Men vi vill inte ha något sött eller surt, nej, inga allmosor, utan vi kräver rättvisa. Ja, för alla! Och om de skrattar åt oss eller försöker skrämma bort oss, då fotograferar vi dem och lägger ut dem på Internet – och på nästa Robin Hood-dag kräver ännu fler barn rättvisa, många fler - och så rullar det på! Snöbollseffekt!

Robin frågade Anna om han också fick skriva något om det.

"Klart!"

Så han skrev: Glöm inte, att vi blir äldre - och då styr vi världen!

Och barn från hela världen svarade: Ja, ja, ja - vi är med!

En del hade frågor om saker: till exempel om gröna glasögon var tillåtna, om affischer fick målas och också filmas.

Ja, ja, ja!

Och den 1 juni, på Robin-Hood-dagen, skrev Anna kort och gott: Sätt igång!

 

 

Übersetzung/ Översättning: Sara Mellby